/ Allmänt / Texter /

Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt.

För några dagar sedan var jag hemma hos Sofia, kvällen innan hon skulle åka tillbaka upp till Umeå. Vi såg på det senaste avsnittet av Pretty Little Liars och sedan hjälpte jag henne packa lite, hängde i soffan, och försökte förgäves gosa med Missan, katten som verkligen inte vill få kramar av mig. Sent på kvällen sa vi hejdå och då satte jag mig på min cykel och cyklade den knappa kilometern hem till mig i mörkret och i den nya höstkylan som jag älskar så mycket. Då när jag cyklade genom vår tysta tomma stad slog det mig att jag gjorde precis samma sak för ganska precis ett år sedan. Jag hade då varit hos Sofia en hel kväll, och hjälpt henne att packa det sista för sin flytt till Umeå, hängt i tvättstugan och i soffan och antagligen försökt krama Missan, troligen utan framgång. Men det fanns en skillnad när jag cyklade hem i höstkylan förra året. Då hade jag tankar om sista året på gymnasiet, och om hur jag var trött och om jag skulle orka skaffa mig bra betyg, orka ännu ett år med personer som jag inte ofta kunde relatera till, och helt enkelt orka ta mig igenom året. Och visst, så skaffade jag mig ganska bra betyg, jag tog mig på något sätt genom dagar och kvällar med dessa personer som jag sällan relaterade till, och jag orkade faktiskt att ta mig igenom året. Men det var ett långt år.
 
Det började väl ganska bra, starten på skolan är alltid lätt och vi hade väl ganska kul, både på lektioner och hemma hos varandra och på krogen. Även fast jag var trött hela hela tiden och min läkare inte trodde mig eller tog mig på allvar, så gjorde jag ganska mycket och kunde väl ha väldigt kul ibland, trots att jag inte passade in i vissa sällskap och inte ville det heller. Men sen blev jag bara tröttare och tröttare, och det enda jag gjorde efter jag kom hem från skolan var att lägga mig i soffan och sova, och jag sov länge. Det blev tyngre och tyngre att ta sig igenom skoldagarna, många dagar gick jag hem några timmar innan jag egentligen slutade, och vissa dagar gick jag inte till skolan alls. Jag bara låg hemma och sov. Det blev standard att jag antingen inte orkade kliva upp i tid, eller att jag helt enkelt försov mig, men jag kom nog för sent oftare än jag kom i tid. Jag hamnade extremt mycket efter i ett eller två ämnen, och det var svårt att ta sig ikapp. Fredags- och lördagskvällarna låg jag alltid hemma i soffan i vardagsrummet och kollade på tv och åt nån god middag jag inte hade lagat. Efter några timmar somnade jag där, och ibland vaknade jag av mig själv vid elva eller tolv, ibland kunde jag vakna av att någon hörde av sig ville ha nånstans att sova. Ja visst, varför inte, så länge jag är vaken när du kommer hit bara.
 
Och så höll det på länge kändes det som. Men tillslut nån gång blev jag väl lite piggare, och jag la mig inte i soffan så fort jag kom från skolan längre. Jag försökte dra mig upp snabbare om morgnarna, försökte rycka upp mig med studierna och försökte ha kul igen, med folk jag tyckte om. Men jag hade svårt att umgås med folket här, och jag ville vara med människor jag tyckte om och som tyckte om mig. Det ledde till att jag flydde till Uppsala och Umeå och hängde med folk som var så underbara. Hängde på nationer som Siri fixade in mig till, fick gå före i köer och säga "Jag står på listan". Dansade på dansgolv med riktigt bra musik, pussades med killar med vackra drag och exotiska efternamn och hade kul. Var på fullproppade korridorsfester och råkade få en kille efter mig som sedan snuddade på att vara en stalker. I Umeå firade jag Valborg med Sofia och en massa andra människor jag aldrig hade träffat förut men som jag tyckte om på direkten. Åt massa pizzor, gick på Brännbollsyran, dansade till Movits!, kolliderade med springande människor, drack för mycket alkohol och höll en söt blondin i handen nästan hela tiden. Jag var glad så gott som hela tiden när jag inte var hemma, jag saknade inte någon och jag tror inte någon saknade mig heller. Jag tror nog inte någon ens märkte att jag var borta.
 
Så helt plötsligt var det studentvecka och jag var hemma, och på något sätt hade jag tagit mig igenom studierna och nu kunde jag slappna av. Fast så blev det inte riktigt så, det var något som var förändrat, för nu var det knappt någon som pratade med mig, och jag fick nästan tvinga ur folk orden när vi satt i parker hela dagarna. Och kanske hade det varit lite så ganska länge, men då hade jag ändå kunnat stått ut med det. Men nu gick det inte längre. Jag försökte ha kul, och ibland hade jag det, jag var med Matilda och hon blev för full och jag blev för full och det var roligt. Men sedan var det dom där kvällarna när jag var med andra men inte hade någon, inte någon alls. Det slutade med att jag gick därifrån, satt för mig själv eller hängde med personer som inte hade nåt med min student att göra. Men snart var det bara tre dagar kvar och två dagar kvar och snart var det bara en dag kvar tills jag tog studenten. En natt badade jag i en sjö med några andra klockan fyra på natten, och det var kallt och kyligt men ändå kul och härligt. Och det var inte med personerna jag spenderat de tre senaste åren tillsammans med. Och visst, så var det några riktigt roliga stunder under den där veckan, och jag minns dom väl. Men jag tänker inte dom när jag tänker på min studentvecka, utan jag tänker på när jag försökte prata med dom som brukade vara mina vänner men inte fick nåt svar. Jag tänker på när jag satt själv på krogen i en halvtimme för jag inte orkade med att sitta med dom som ändå inte pratade med mig. Jag tänker på när jag blödde näsblod tre gånger under en kväll för att jag var så stressad och allt var så dåligt. För folk förändrades i mina ögon den där veckan, och det är det jag tänker på.
 
Sedan kom den där dagen jag skulle kliva upp väldig tidigt, ha en vit klänning på mig och för sista gången bära min studentmössa. Klockan sju drack jag äcklig champagne i en park och visste inte vart jag skulle kolla. Klockan tolv sprang vi ut på trappan och höll varandra i händerna som om vi tyckte om varann så mycket. Vid tre hade jag min mottagning och fick vara med fina vänner och släkt och fick snälla presenter. Och sedan på kvällen hade vi tänkt ses i en park innan krogen, och innan det kom Matilda, Sofia och Karl hem till mig. Och vi hade så kul, och jag fick sms av en söt blondin som sa grattis på studenten, och jag skrattade så mycket den kvällen hemma hos mig. Och jo, sedan skulle vi ha varit i parken med dom där andra studenterna. Men vi kom aldrig dit, vi hann inte och vi gick direkt till krogen istället. Men jag insåg också att man kanske borde vara med människor man mår bra av. Människor man vill ha i sitt liv, inte bara ikväll, utan om en månad, om ett år och ännu längre fram. Människor som man vet kommer vilja vara där med en också. Den kvällen hade jag på mig min studentmössa för sista gången, och det kändes så himla bra att ta av den.
 
Och så två månader senare så fann jag ju mig hemma hos Sofia, kvällen innan hon åkte upp till Umeå igen. Och efter vi sagt hejdå när jag cyklade hem till mig i mörkret så började jag ju tänka på att jag kände igen mig från året innan. Men det fanns en så stor skillnad nu. För visst, jag kände mig ganska nervös inför det kommande året. Men den här gången var jag nervös på ett bra sätt. För nu ska jag flytta härifrån, bort från Söderhamn, till Stockholm, till nya människor och till nya upplevelser. Och jag är så himla glad över det här. För nu har jag packat ner mina kläder, mina skor, min dator, mina vinglas och böcker och lampor och de mesta jag kommer behöva. Och resten får jag väl hitta där. Så imorgon går bilen mot Stockholm, mot söder och mot Hornstull där mitt kommande hem för året väntar. Och många som flyttar har nog flera svåra avsked att ta itu med, har kanske en avskedsfest eller avskedsmiddag. Men nej, det har inte jag haft. Ärligt talat så är det inte så många jag kommer sakna heller, och jag tror inte många kommer sakna mig. Jag tror inte någon ens kommer märka att jag är borta.
 
"Jag vet hur ont det gör när hoppet dör,
men askan är den bästa jorden."
#1 / / Matilda:

❤❤

Svar: <3!
fannyblingman.blogg.se

#2 / / S:

<3 <3 <3

Svar: <333!
fannyblingman.blogg.se