/ Allmänt / Texter /

Och vad vet du om vänskapen, förrän du förgäves hatat den? Och vad vet du om när hjärtat kan bränna, för männskor som inte kan dö, men inte heller leva.

I över en vecka har jag vaknat varje natt mitt i natten, av långa och detaljerade drömmar. Många jobbiga drömmar, och någon bra dröm. För mig har det alltid varit så att om jag sover igenom hela natten utan att vakna, så kan det vara väldigt svårt att avgöra på morgonen om det jag just drömt har varit verklighet, eller bara en dröm. Jag behöver oftast ligga där och fundera länge, tills jag inser att det faktsikt varit bara en dröm. 
 
För tio dagar sedan drömde jag väldigt många olika saker en natt, som jag gjort i nästan två veckor nu. Den dagen skrev jag det här:
 
Den här natten vaknar jag 05:27 av att jag själv säger högt och lugnt ”Men kan ni låta mig tala till punkt utan att avbryta mig”. Det är till mina föräldrar jag säger det till i drömmen, och kanske min bror. Troligtvis säger jag det till min bror också. Hjärtat slår fort som vanligt. 

Jag somnar om och när jag vaknar igen på morgonen så har jag drömt fler saker. Jag har drömt att två av mina killkompisar, som jag inte längre umgås med, hade knackat på hos mig när jag inte var hemma, och att pappa öppnat dörren. Tydligen bor jag med mamma och pappa i drömmen. Mina killkompisar hade frågat om jag ville hänga med och spela fotboll eller någon liknande bollsport. Men pappa hade bara skickat iväg dom. I drömmen tog det flera månader innan pappa berättade detta för mig, och när han berättar det så blir jag så arg. Jag blir så arg, för att om jag hade fått veta det när det hände, då kanske allt hade kunnat förändras. Då kanske jag och dessa killar inte hade slutat umgåtts helt. Då kanske dom inte hade fortsatt för sig själva utan mig, då kanske dom inte hade bestämt sig för att börja strunta i mig helt. Då kanske allt inte hade skurit så djupt och sårat så hårt. Då kanske allt inte hade blivit så oförlåtligt.

Men när jag är vaknar, så behöver jag inte ligga där och fundera länge. Jag vet direkt att det varit en dröm och inte en verklighet, inte min verklighet. Jag vet det för att dessa killar, mina gamla närmsta vänner, skulle aldrig ha kommit och knackat på hos mig i verkligheten, och bett mig vara med igen.

Det sista jag minns att jag drömt den natten vet jag inte när jag drömde, om det var den första drömmen, den sista eller den i mitten, jag vet bara att jag drömde det den natten. Ännu en gång pratade jag i sömnen, och jag hörde det själv, i något slags halvvaket tillstånd. Jag sa:

”Hejdå”

”Hejdå”

”Hejdå”

Men jag vet inte till vem.