/ Allmänt / Texter /

Now you're just somebody that I used to know.

Gudars vad dumt det var att min mobilkamera skulle paja. Visst, selfies i all ära men hur trött blir man inte på det. Aja, det får fixa sig snart.
 
Det är svårt att uttrycka sig ofta tycker jag. Men just nu, den senaste tiden, har jag inte svårt att uttrycka mig. Jag har bara inget att uttrycka. Jag känner inte så mycket för någonting just nu. Det har varit extremt skönt, efter dagar veckor månader nästan ett halvår av för många känslor, för många tunga saker, för många delar av mig som fallit isär. Allting fortsätter som vanligt, men jag känner nästan inte någonting alls.
 
När någon som varit närmare mig än någon annan i mitt liv, verkar låtsas som att jag inte sitter i samma rum, så känner jag inte riktigt något. Det slår mig att, jaha, se där. Men jag känner inte av det. 
 
När folk är odrägliga, otrevliga, rasistiska, sexistiska och så vidare, så sitter jag bara där, och säger ingenting. Känner ingen mening att stå upp för någonting just nu. Känner ingen mening att påpeka för någon att jag tycker det dom just sagt verkligen inte är okej. Jag bara sitter där tyst. 
 
När jag sitter i en bastu med dom som varit mina bästa vänner i ett halvår, och jag plötsligt hostar upp några centiliter blod över golvet, och ingen knappt rycker på axlarna och frågar hur man mår eller vad som händer, men bara säger ojdå, då känner jag inte så mycket heller. Jag borde. Jag borde bli så himla ledsen. Jag borde få en klump i halsen. Men det får jag inte. Jag lutar mig bara över tvättstället, låter blodet rinna från munnen och näsan, och torkar upp det när det slutar. Det tar lång tid tills det slutar.
 
Jag bara lyssnar på sorgliga låtar, för att vakna, för att komma till liv lite, för att känna någonting. Men ändå väcks ingenting i mig. När jag lyssnar på Somebody That I Used To Know, så jag känner ingenting. Det är inte ens jobbigt. 
 
Jag sitter på en förfest, med folk som jag träffar så gott som varje dag, folk jag känner väl och mindre väl. Och han som varit min bästa och närmsta vän, han jag offrat allt för, han jag alltid funnits där för, han jag lovat att jag aldrig ska lämna, han som torkat mina tårar och jag hans, han som sagt till mig hur mycket han älskar mig. Han som gjort mig så mycket gott men gjort mig ännu mer ont. När han står upp framför alla, när alla lyssnar på honom, på en förfest en lördag i Umeå, så plockar han fram sin nyckelknippa och tar av min extranyckel. Han håller upp den framför mig, och säger högt att jag ska ta tillbaka den för han inte vill ha den längre. Inte ens då känner jag något. Jag bara ser på honom, tar nyckeln, stoppar den i min ficka, och tänker, jaha. Jag dricker upp mitt vin, promenerar till klubben, köper cider, umgås med folk jag känner väl och mindre väl, dansar till 90-tals hits och skrattar. Och klockan två hämtar jag ut min jacka, promenerar hem genom snöovädret, och låser upp min dörr med en av mina två hemnycklar. Tvättar mitt ansikte, dricker fem glas vatten, lägger mig för att sova. Och tänker, jaha. 
 
#1 / / Sarah:

Tråkigt när mobilkameran pajar :/