/ Allmänt /

Solitaire.

Vet inte hur man ska beskriva dom senaste dagarna, nästan hela den här veckan faktiskt. Brutalt har det varit. Vill egentligen inte minnas den, vilket jag inte gör helt heller. Men mycket är kvar. På onsdagsmorgonen opererades tanden bort, och satan i gatan vad det gjorde ont. Fick lugnande och tre eller fyra bedövningssprutor men det gjorde ont. Sjukt ont. Men dom fick ut tanden och sydde några stygn, och lät mig sova ett tag, så jävla borta som man blev av det där lugnande medlet. Tog mig hemåt, hade ont som fan, kände mig mest förstörd. Men lättad att den var borta också. Men sen gick allt utför. Troligtvis tålde jag inte smärtstillandet jag fick äta efteråt, eller så drog jag på mig något magvirus. Men jag kunde varken äta, dricka, och nästan inte kliva upp från sängen på två dygn. Så länge jag kan minnas har jag aldrig mått på det här sättet. (Too much information coming up), men att det man fick ner i magen kom upp direkt var inte trevligt. Men det som var ännu värre var att jag fortsatte spy fast det var totalt tomt i magen. Tretton gånger på en dag. Och att jag inte fick behålla någon mat alls på 48 timmar, kan jag inte riktigt förstå.
 
Något jag inte heller kan förstå var att jag fick utstå allt det här 90% helt ensam. Ogge svängde förbi en stund och agerade moraliskt stöd en stund. Till viss del i alla fall, när han började skryta om att han har fått dra ut en visdomstand på någon och att det var kul tyckte jag att han fick gå. Nädå, men att ligga i sängen, helt isolerad, nästan utan att prata med någon (förutom min tandläkare en stund) på tre dagar, det var tungt. Det är lite som folk har glömt. Ingen som kollat läget när man inte dykt upp i skolan. Ingen som kollat hur det gick att få bort tanden. Ingen som kan ge en sällskap trots att man mår sämre än någonsin. Ingen kommer, trots att man inte ens kan dricka en matsked vatten eller äta en tugga banan, trots att dom på 1177 säger att man måste ha någon som kommer och tar hand om en, trots att man aldrig ringt 112 i sitt liv men får göra det själv. Trots att ambulanssjukskötare får komma och kolla till en för att ingen annan gör det. Det var brutalt. 
 
Men, nu är det över, det bönar jag för i alla fall. På natten till fredag åt jag några skedar hälsofil och det var nog det bästa jag har ätit i mitt liv. Jag är fortfarande extremt trött, lite yr, och ont i munnen, men har orkat stå på benen sen igår, med många vilopauser. Det var riktigt rörigt och äckligt här hemma, ett berg av disk och så mycket städning har behövts. (Jag har skrubbat toaletten två gånger nu). Det är nästan slut på disk nu och igår bytte jag sängkläder och tvättade till och med. Den känslan, att få rena sängkläder, hallelujah. Idag vill jag få lite ordning på alla mina saker som ligger slängda över golvet och stolar. Att dammsuga vore bra också. Fast det enda jag egentligen vill nu är att nästa vecka ska börja, vi börjar en ny kurs och jag kan vara i skolan och inte hemma. Det har varit riktigt deprimerande, att ända sen i onsdags endast ha väntat ut dagarna. Legat i sängen, varit ensam, väntat på kvällen och natten och nästa morgon och så om och om igen, så att veckan någon gång ska ta slut och jag inte behöver vara här längre. Även om det inte kommer vara toppen att vara i skolan när man inte är 100% pigg så kommer allt vara bättre än hur denna vecka varit.
Så. Det var min vecka. Hoppas eran var bättre. 
 
Har det fint utanför fönstret i alla fall. Kanske dags att ta bort tomten med han är ju gullig så.