/ Allmänt /

Det känns som livet håller fast mig. Bränner mig långsamt med en cigarrett.

I flera dagar, kanske över en vecka, har det krupit i mina armar och ben och jag vet inte vad. Vill ut och springa, gymma, boxas, bli full, kanske gråta. Jag vet inte. 
 
Vill att det ska vara varmt ute, att Brännbollsyran ska gå igång och få stå ute i lerigt gräs, vara full i värmen, och det är ljust som på dagen trots att klockan är två på natten. 
 
Jag har haft en sjukt långdragen förkylning och någon slags inflammation i kroppen länge nu. Förra veckan började bihålorna göra ont, och så fick jag feber i några dagar. Och jag har haft huvudvärk och ont i hela huvudet i några veckor nu, på grund av en visdomstand som måste ut. Som har tvingat sig upp, gjort ont, inflammerat tandköttet, och skjutit alla andra tänder åt sidan så dom är ännu sneare än innan, för att göra plats åt sig själv. 
 
Jag har äntligen börjat gå till en privat tandläkare. Frågar mig själv hela tiden nu varför jag inte gjort det innan. Är uppe i ett högkostnadsskydd för att jag fått gjort så många jävla besök på tandakuten, där dom känner igen mig så fort jag kommer genom dörren. Aldrig mer tänker jag komma dit.
Dom tänker inte operera ut den här tanden när jag är sjuk. Så jag har inte fått träna på hela veckan, måste ju bli frisk. Men det här gör att jag känner mig galen. Jag vill bara ut med energi, det spelar ingen roll hur många promenader jag tar eller vad jag annars gör om dagarna. Jag vill bara slå på något så mina knogar spricker, vill springa på löpbandet så fort jag kan, vill ta ut kroppen i gymmet. Vill bli full och gå ut och jag vet inte vad. Det känns som blodet kliar i mina ådror. 
 
Men snart ska den här tanden ut. Men tror jag också intalat mig att jag känner så här för att jag inte får träna. Jag är rätt säker på att jag kände så ett bra tag innan. Jag måste direkt ha något att göra så fort jag vaknar på morgonen. Blir galen om jag är ledig och inte har planer för dagen. Tar en extra lång promenad, och kommer hem och kan inte bara vara hemma. Måste göra något. 
 
Jag som egentligen tycker mycket om att få ha egentid hemma själv, jag klarar det inte nu. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid. Försöker desperat göra planer så fort jag klivit upp. Hittar på något med en kompis, men ändå är ju halva dagen kvar. Väntar ut dagen så man kan gå och lägga sig och dagen får ta slut. Vaknar tidigt nästa morgon och allt börjar om igen. Väntar ut tiden. Det känns inte som att jag har ett liv längre. Jag vet inte varför.