/ Allmänt / Texter /

If I could go back to the day we met, then I would turn around, and walk the other way.

Nu har jag i princip jobbat klart för sommarn. Har en del ströpass framöver och troligtvis i höst också det är ju bra. Men det är väldigt skönt att mest vara ledig nu. 
 
 Jag har sjunkit ner i någon slags deppig bubbla just nu. Har viktiga saker jag ta tag i och fixa, men det känns bara jobbigt och tungt och jag orkar inte riktigt än. Så jag spenderar dagarna med att göra det fint i lägenheten, hänga med vänner, kolla på serier och att hänga på gymmet. Det gick väldigt bra med styrketräningen i några månader, men just nu känns det mest trögt och svårt att gå framåt, jag har dålig inspiration på gymmet och är inte så taggad. 
 
 Jag sover väldigt dåligt just nu också. Jag syftar då inte på min hårda säng utan på mina drömmar. Kan man inte bara få drömma om nallebjörnar och enhörningar? Eller varför inte någon sexdröm med någon hunkig man.
 
Det känns i luften som att sommaren börjar lite mot sitt slut men jag hoppas att jag har fel, några fler veckor kan man väl få krama ur. 
 Nä, nu ska jag snart iväg och utforksa Iksu Spa, och varför inte ta ett dopp i en av deras varma källor. 
Kommer lite inlägg i veckan, bland annat bilder från min födelsedagsfest i lördags. Tills dess, en gammal bild på mig på gymmet i början av sommarn.
 
/ Allmänt / Texter /

Och vad vet du om vänskapen, förrän du förgäves hatat den? Och vad vet du om när hjärtat kan bränna, för männskor som inte kan dö, men inte heller leva.

I över en vecka har jag vaknat varje natt mitt i natten, av långa och detaljerade drömmar. Många jobbiga drömmar, och någon bra dröm. För mig har det alltid varit så att om jag sover igenom hela natten utan att vakna, så kan det vara väldigt svårt att avgöra på morgonen om det jag just drömt har varit verklighet, eller bara en dröm. Jag behöver oftast ligga där och fundera länge, tills jag inser att det faktsikt varit bara en dröm. 
 
För tio dagar sedan drömde jag väldigt många olika saker en natt, som jag gjort i nästan två veckor nu. Den dagen skrev jag det här:
 
Den här natten vaknar jag 05:27 av att jag själv säger högt och lugnt ”Men kan ni låta mig tala till punkt utan att avbryta mig”. Det är till mina föräldrar jag säger det till i drömmen, och kanske min bror. Troligtvis säger jag det till min bror också. Hjärtat slår fort som vanligt. 

Jag somnar om och när jag vaknar igen på morgonen så har jag drömt fler saker. Jag har drömt att två av mina killkompisar, som jag inte längre umgås med, hade knackat på hos mig när jag inte var hemma, och att pappa öppnat dörren. Tydligen bor jag med mamma och pappa i drömmen. Mina killkompisar hade frågat om jag ville hänga med och spela fotboll eller någon liknande bollsport. Men pappa hade bara skickat iväg dom. I drömmen tog det flera månader innan pappa berättade detta för mig, och när han berättar det så blir jag så arg. Jag blir så arg, för att om jag hade fått veta det när det hände, då kanske allt hade kunnat förändras. Då kanske jag och dessa killar inte hade slutat umgåtts helt. Då kanske dom inte hade fortsatt för sig själva utan mig, då kanske dom inte hade bestämt sig för att börja strunta i mig helt. Då kanske allt inte hade skurit så djupt och sårat så hårt. Då kanske allt inte hade blivit så oförlåtligt.

Men när jag är vaknar, så behöver jag inte ligga där och fundera länge. Jag vet direkt att det varit en dröm och inte en verklighet, inte min verklighet. Jag vet det för att dessa killar, mina gamla närmsta vänner, skulle aldrig ha kommit och knackat på hos mig i verkligheten, och bett mig vara med igen.

Det sista jag minns att jag drömt den natten vet jag inte när jag drömde, om det var den första drömmen, den sista eller den i mitten, jag vet bara att jag drömde det den natten. Ännu en gång pratade jag i sömnen, och jag hörde det själv, i något slags halvvaket tillstånd. Jag sa:

”Hejdå”

”Hejdå”

”Hejdå”

Men jag vet inte till vem. 

/ Allmänt / Texter /

Now you're just somebody that I used to know.

Gudars vad dumt det var att min mobilkamera skulle paja. Visst, selfies i all ära men hur trött blir man inte på det. Aja, det får fixa sig snart.
 
Det är svårt att uttrycka sig ofta tycker jag. Men just nu, den senaste tiden, har jag inte svårt att uttrycka mig. Jag har bara inget att uttrycka. Jag känner inte så mycket för någonting just nu. Det har varit extremt skönt, efter dagar veckor månader nästan ett halvår av för många känslor, för många tunga saker, för många delar av mig som fallit isär. Allting fortsätter som vanligt, men jag känner nästan inte någonting alls.
 
När någon som varit närmare mig än någon annan i mitt liv, verkar låtsas som att jag inte sitter i samma rum, så känner jag inte riktigt något. Det slår mig att, jaha, se där. Men jag känner inte av det. 
 
När folk är odrägliga, otrevliga, rasistiska, sexistiska och så vidare, så sitter jag bara där, och säger ingenting. Känner ingen mening att stå upp för någonting just nu. Känner ingen mening att påpeka för någon att jag tycker det dom just sagt verkligen inte är okej. Jag bara sitter där tyst. 
 
När jag sitter i en bastu med dom som varit mina bästa vänner i ett halvår, och jag plötsligt hostar upp några centiliter blod över golvet, och ingen knappt rycker på axlarna och frågar hur man mår eller vad som händer, men bara säger ojdå, då känner jag inte så mycket heller. Jag borde. Jag borde bli så himla ledsen. Jag borde få en klump i halsen. Men det får jag inte. Jag lutar mig bara över tvättstället, låter blodet rinna från munnen och näsan, och torkar upp det när det slutar. Det tar lång tid tills det slutar.
 
Jag bara lyssnar på sorgliga låtar, för att vakna, för att komma till liv lite, för att känna någonting. Men ändå väcks ingenting i mig. När jag lyssnar på Somebody That I Used To Know, så jag känner ingenting. Det är inte ens jobbigt. 
 
Jag sitter på en förfest, med folk som jag träffar så gott som varje dag, folk jag känner väl och mindre väl. Och han som varit min bästa och närmsta vän, han jag offrat allt för, han jag alltid funnits där för, han jag lovat att jag aldrig ska lämna, han som torkat mina tårar och jag hans, han som sagt till mig hur mycket han älskar mig. Han som gjort mig så mycket gott men gjort mig ännu mer ont. När han står upp framför alla, när alla lyssnar på honom, på en förfest en lördag i Umeå, så plockar han fram sin nyckelknippa och tar av min extranyckel. Han håller upp den framför mig, och säger högt att jag ska ta tillbaka den för han inte vill ha den längre. Inte ens då känner jag något. Jag bara ser på honom, tar nyckeln, stoppar den i min ficka, och tänker, jaha. Jag dricker upp mitt vin, promenerar till klubben, köper cider, umgås med folk jag känner väl och mindre väl, dansar till 90-tals hits och skrattar. Och klockan två hämtar jag ut min jacka, promenerar hem genom snöovädret, och låser upp min dörr med en av mina två hemnycklar. Tvättar mitt ansikte, dricker fem glas vatten, lägger mig för att sova. Och tänker, jaha.